I mitt arbete på Cancerfondens informations- och stödlinje samtalar jag med människor om kriser de befinner sig i. Många av samtalen kommer från närstående som oroligt undrar vad de kan göra för att hjälpa till. Ju längre känslomässigt de är ifrån patienten, desto svårare kan det bli att veta hur de ska göra.
De kan vara släktingar, grannar eller skolpersonal som alla är berörda av sjukdomen. De känner patienten och är påverkade av situationen men vet inte hur mycket de får ”tränga sig på”. Vår försiktighet gör att vi inte vill störa. Vi vågar inte fråga eller vara lite spontana, som att gå över med en blomma eller en god gryta till den som är sjuk.
I dessa samtal brukar jag berätta att min erfarenhet är att de flesta patienter uppskattar en hälsning i någon form. Det kan vara ett kort sms, en blomma som skickas, ett mejl eller en hälsning via en vän som kanske står patienten närmare. Vi behöver göra så lite för att visa vår medkänsla och känna att vi kan göra en skillnad för en annan person.
Men när vi kommer till de närstående blir de ibland bortglömda. Maken eller makan som vårdar behöver stöd för att orka. De vuxna barnen behöver förståelse från kolleger och chefer att de är i sorg för att en förälder är sjuk. Föräldrar till vuxna barn som är sjuka behöver ses av andra som de föräldrar de faktiskt är oavsett ålder på barnen (jag pratade med en mamma som var så orolig för sin son som var 72 år. Mamman var 95 år och hennes son var fortfarande hennes ”lilla kille”).
Det är så enkelt att lägga en hand på en axel och visa sitt stöd, säga att ”jag kan tro att du också har det svårt” eller helt enkelt ställa frågan ”Hur är det för dig? Behöver du någon hjälp? Kan jag avlasta på något vis?”
Vi är alla berörda av cancer på något sätt. Om vi tillsammans kan underlätta för varandra genom att visa vårt stöd på ett enkelt vis så låt oss göra det!
Du kan gå in på alladrabbas.se och skicka en hälsning, det är alltid en början!
Trevlig helg!