Jag har nyss kommit hem från Onkologidagarna i Linköping. I år samlades för första gången både läkare och sjuksköterskor i cancervård, för att dela erfarenheter och lyssna på svenska och utländska föreläsare.
Hur säger man det som ingen egentligen vill höra?
Första dagen var jag på en föreläsning om palliativa vårdprogrammet. Nytt och intressant. Jag fick ta del av den samtalsutbildning som nu kommer att erbjudas läkare. För det är inte lätt att lämna beskedet: ”Den behandling vi givit fungerar inte längre. Nu kan vi bara erbjuda symtomlindring.” Man vill ju ibland, som ni vet, skjuta budbäraren.
Svårast har kanske de närstående. De ställer krav på att läkarna måste göra så mycket mer. Trots att patienten kanske inte vill ha mer behandling kan man som läkare bli förförd av de närstående, som kräver att mer måste göras.
En patientberättelse på Onkologidagarna handlade om hur läkaren hade berättat att man måste avbryta behandlingen. Patienten var med på detta men inte de närstående. De påverkade patienten i den mån att behandlingen fortsatte och patienten klarade inte av den.
Så hur kan man lämna detta besked till patienten och de anhöriga så att de förstår att man värnar om ett bra slut, i stället för ett livsförlängande lidande? Jag tror att många läkare kommer att ha hjälp av denna utbildning. Man blir inte en god samtalspartner utan träning.
Jag fick också ta del av hur det är för barn när en mamma eller pappa blir sjuk. Vilken hjälp finns det att få som tonåring? Hur får vi tonåringarna att vilja komma och hälsa på den sjuka föräldern?
Inga givna svar finns, tonåringar är som vi alla vet svåra att nå. Men det är viktigt att få möjlighet att tillsammans prata om detta och dela erfarenheter.