Häromdagen pratade jag med en kvinna som växte upp i ett annat land. Hon ringde till Cancerfondens informations-och stödlinje. Hennes oro handlade om en mycket sjuk släkting som har barn som är knappt tonåringar. Ingen vill prata om sjukdomen eller att pappan kommer att dö inom en snar framtid.
Kvinnan var frustrerad över den stora skillnaden mellan våra kulturer. Hon har anammat det svenska sättet att betrakta sjukdom och död, medan släktingarna lever kvar i sin kultur och ett annat synsätt. Vi talade om att hon sannolikt skulle vara till störst hjälp om hon tillät olikheten, att förstå och respektera att hennes förändring inte gäller dem som är kvar i landet hon växte upp i. De har sitt sätt att betrakta sjukdom och det är en djupt rotad tradition som man inte kan bryta plötsligt.
Under vårt samtal kom vi fram till att det även inom den svenska kulturen råder olikheter i synen på sjukdom och död. En del vill inte nämna cancersjukdomen vid namn utan pratar mest om ”knölen” eller ”det onda”. Döden är inte heller riktigt rumsren, dessvärre kan det gälla inom vården också.
Så hur kan vi göra när vi hanterar cancersjukdomen så olika? Jo, vi kan möta varandra med respekt och försöka att ”dansa” tillsammans. Den som är sjuk för i dansen och den närstående följer med. Lyssna på vilken möjlighet som bjuds att prata om det svåra. Och acceptera att alla inte har behov av att sätta ord på sin oro, rädsla eller sorg.
När det drabbar barnen kan vi behöva extra hjälp att berätta. Det är så viktigt att barn får vara delaktiga och inte lämnas utanför, hur svårt det än kan vara. Men, detta gäller i vår kultur och kan tyvärr inte tas för givet när man återvänder till sina rötter med en ny syn på vad som är ”rätt”.