Tillbaka efter en skön sommarledighet sätter jag mig för att åter ta emot samtal som kommer till Cancerfondens informations-och stödlinje. Plötsligt slungas jag tillbaka till den verklighet som så många lever i. Ett cancerbesked som ställer livet på ända: ”Hur stor möjlighet har jag att bli frisk?”
Ångest och oro blandas med hopp, hoppet om att just jag inte är så illa drabbad.
Jag talar med en man från mellersta Sverige som berättar om vad som hänt honom. Han har en cancertumör i buken, den är behandlad med cytostatika och ska nu opereras. Han berättar vidare att alla läkare utom en har känt sig tvingade att berätta om hans prognos. ”Bara så du vet så kan vi inte lova att du blir frisk, du kan få tillbaka den, du ska veta hur allvarligt sjuk du är…”
Han upplever att han får smäll efter smäll från läkarna. Han har inte bett om den informationen. Han vill veta vad som ska hända just nu, han vill höra om hoppet han har. Han har en positiv livsinställning men läkarna blir uppenbart provocerade av detta och gör allt för att ”få ner honom på jorden”.
Vi pratar om det han vill göra och höra. Jag lyssnar och bekräftar hans tankar om möjligheten att vara frisk efter operation. Hur han tänker att han ska kunna hantera sitt liv efter operationen och hur han vill få information av läkarna. Mannen som ringer vill ha fakta om operation och eventuell spridning men inga spekulationer om framtiden, den vill han möta på sitt vis och sakta få vänja sig vid sitt nya liv.
Vi är alla så olika, så hur kommer det sig då att vissa läkare behandlar oss som om vi vore en och samma person? Var är fingertoppskänslan?
Jag läser just en bok av Peter Strang och Lisa Sand, När döden utmanar livet : om existentiell kris och coping i palliativ vård. Den beskriver just de så kallade copingverktyg vi använder när vi står inför existentiella funderingar. Min uppmaning efter detta samtal blir:
– Läkare och vårdpersonal förkovra er och möt patienterna där de är!